Sveriges journalister, hur sköter ni uppdraget?

Jag har ett tag fascinerats av hur pass enkelt förespråkarna av FRA-lagen kommer runt sakproblemet. Hur man slipper kommentera det som är den faktiska kritiken, t.ex. att FRA får tillgång till all data i sina ”samverkanspunkter”. Åkesson, Tolgfors m.fl. tillåts upprepa gång på gång att någon ”massavlyssning inte sker”.

SvDs ledarblogg är som vanligt ganska pigga och uppmärksammar det under rubriken ”Rondelldebatt”. Man konstaterar helt kallt att lagtexten i enkla ord beskriver att all gränsöverskridande trafik ska överföras till samverkanspunkterna, samtidigt som Åkesson svarar nej på en direkt fråga om just det. 

Men varför ställer inte en enda journalist tydliga frågor till Ingvar Åkesson om det här, när han nu faktiskt gör sig tillgänglig för intervjuer? 

Hur har man skött sitt journalistiska uppdrag om man går till tryck med en artikel som en lekman kan konstatera är lögn?

Tryckta mediers trovärdighet naggas nu i kanten. Det kan betyda att unga människor blir mer misstänksamma mot tryckta artiklar även i ämnen där man inte behärskar ämnet. Det är ingen bra utveckling. Jag vet att det är otänkbart för många journalister att kräftgången i pressen skulle ha något att göra med journalistiken. Men just nu ligger inte tryckt media i toppen på trovärdighetsskalan. Det borde ni prata om på redaktionerna. Livligt.

DN, en helt annan tidning än SvD

Lite kul att inom 24 timmar få en total motbild. I går skrev jag om Sanna Raymans lysande text på SvDs ledarblogg. Jag gladdes över hur bra det blir när en morgontidnings-journalist hittar formen för texter på nätet. Idag visar Lisa Bjurwald att helt andra ideal gäller på DN, när hon har svårt att hålla inne med sitt förakt över texter skrivna av människor utanför gammelmedia.

Lisa, nu läser du ju inte bloggar men jag kan ändå inte låta bli att ge några tips. Läs mitt inlägg (Hatten av för Sanna) och framförallt läs Sannas artikel. Jag är förresten rätt säker på att Sanna tar en fika med dig om du kilar över till SvDs redaktion.  Det kan bli lärorikt.

 

Emanuel på Dagen kommenterar förresten också, och gör det bra. Imponerande bra, till och med.

 

… men här blir det jobbigt med trovärdigheten, SvD

För att vara en liberal tidning är Göteborgs-Posten märkligt tyst i FRA-frågan. Den senaste tiden har man helt enkelt bara publicerat TT-nyheter rakt av. Tråkigt.

Men i söndags publicerades en intervju med Ingvar Åkesson, som får uttrycka sin frustration över att vara missförstådd. Några missförstånds reda naturligtvis inte ut i intervjun. Men det som är riktigt intressant är följande:

(källa Göteborgs-Posten, min fetning)

På grund av ”missuppfattningarna” ska FRA under hösten gå ut och informera mera.
- Vi kommer försöka nå de nyckelgrupper som är viktiga, som de politiska ungdomsförbunden. Många av de som uttalar sig grundar sin uppfattning på det som stått i tidningen.
I veckan tog man ett första steg i kampanjen.
- Ett aktuellt sätt är när vi, eller rättare sagt Svenska Dagbladet, publicerade en artikel om några fall.

Så det är på ert initiativ?
- Nja. Journalister och politiker har under lång tid velat få oss att bli mer konkreta. Därför har vi letat i våra arkiv och kommit fram till att det finns några fall där vi kan lätta på förlåten.

 

Alltså, artikeln om de fyra fallen i SvD var placerad. Låt gå för att det naturligtvis fanns ett stort intresse att få något substantiellt överhuvudtaget från Åkesson, och att Svenskan hugger på den möjligheten. Men i Åkessons värld är det tydligen så uppenbart att han kan styra medias dagordning att han inte ens ids ljuga om det. 

Ingvar Åkesson driver, med sina egna ord, en kampanj. Det är oklart på vems uppdrag. Det är varningsflagg på det, kära SvD. Big Time.

Hatten av för Sanna

Sanna Rayman skriver i dag en riktigt ”bloggig” text på svenskans ledarblogg. Det glädjer mig. Dels är innehållet bra, dels verkar hon ha hittat formen. 

Varför kallar jag det bloggigt och varför blir jag glad av det?

Texten har en lagom rytm, där ett par dagars händelser beskrivs och analyseras. Texten är genomtänkt, men inte överarbetad. Där är ett bra tilltal. resonerande, nästan samtalston, milsvitt från den vanliga fördumningen en del journalister tror är obligatorisk för att skriva enkelt.

Ämnet är aktuellt, åsikterna bubblar överallt på nättet, och Sanna har plockat upp intryck från ett antal källor som hon refererar till med länkar (dock inte till mig…). Hon leder läsaren genom en tankegång med lite lagom bitskhet och ironi och avslutar med bra knorr. Typiskt bra blogg-inlägg som är läsvärt även för den som bara har ett måttligt intresse av ämnet.

Det som glädjer mig är att det visar att tidningsredaktioner både vill och har förmåga att ta plats på nätet. Att det kommer journalister som inte tror att nätet bara är en annan kanal för publicering av det som ska tryckas till natten, utan faktiskt är ett helt annat media med andra krav och möjligheter.

Journalistik: Att kritiskt granska

Roland Poirier Martinsson skriver i sin kolumn i SvD att journalister är bättre än sitt rykte. Artikeln har sitt ursprung i Karl Roves besök i Almedalen och viss kritik mot att bevakande journalister varit för flata.

Intressant ämne och Poirier Martinsson ska ha poäng för att han granskar debatt om journalister. I sak gör han också korrekta iaktagelser, när han påpekar att nätet innehåller en del substanslöst prat och att en del av journalistiken är att sovra och bedöma sakinnehållet.

 

Det som däremot retar mig är hur han generaliserar och i nedsättande termer kommenterar obetalt jounalistiskt arbete; nämligen det som utförs på webben. Webben består enligt Poirier Martinsson av ”opinionshaverister” och att det då är skönt att det finns ”riktiga journalister”. Vilka dessa är framgår inte mer än att de finns inom ”de gamla medierna”. Så oväntat.

Nåväl, att Timbro-anställde Poirier Martinsson vill slå ett slag för att den som skriver texter mot betalning i sig är mer trovärdig än den som gör det gratis är kanske inte så konstigt. Det är hans födkrok. Men att totalt såga nätet baserat på att det finns dynga här och där, är både att avskärma sig själv från opinionsströmningar i samhället och att underkänna människors förmåga att granska kritiskt.