Ideologi

Thomas Gür skriver kolumn i SvD idag, och menar att den borgerliga regeringen har tappat sin ideologi. tappat och tappat, men kanske till och med med har gjort det med flit. Gür tar sin utgångspunkt i beslutet att politisera det statliga ägandet, dvs att använda sina styrelseposter till att verka för bonus-stopp. Läsvärt.

På ett sätt är det inte helt svårt att se varför man gjorde så. Att prata om att man ogillar bonusar, samtidigt som ens egna representanter sitter och röstar igenom desamma, är liksom inte helt perfekt. Man öppnar för kritik.

Och det är då som det är så bra att veta varför man är för eller emot något. Det stavas ideologi. När man kommer till okänt land, som man ofta gör i politik, är det klokt att komma ihåg varför man startade resan. Men för regeringen gäller numera pragmatism. Det spelar ingen roll vad vi bestämmer, så länge det är vi som bestämmer, verkar vara mantrat. Gür listar:

När det gäller näringspolitik, skatter, företagarfrågor och arbetsmarknadspolitik finns det en övergripande idé hos den borgerliga regeringens ansvariga ministrar att det inte ska vara värderingar som styr, utan en pragmatisk linje om effektivitet.

Låt mig fylla på listan över områden som styrs av pragmatism i dag i den svenska besluts-eliten;

Frihet och grundlag – Det är praktiskt och bra att låta en myndighet avlyssna, lagra och bearbeta all data-trafik, istället för att göra besvärliga arrangemang för att skydda medborgarens integritet och försöka bevara brevhemligheten, meddelarfriheten. 

Utrikespolitik – Det är praktiskt och bra att låta advokater beställa lagstiftning som uppfyller främmande makts önskan om skydd mot konkurrens, istället för att ta en strid för svenska rättsprinciper.

Rättskipning – Det är praktiskt och bra att låta domare och målsägande tillsammans skaffa ”utbildning” och föra diskussioner om rättstillämpning bakom lyckta dörrar i föreningar, istället för att låta varje mål prövas öppet i rätten.

 

Det som kanske regeringen missförstått är att många röstar efter ideologi, inte efter valfläsk. Vi vet att kartan ritas om under mandatperioden. Vi vet att själva vallöftet om x kronor i fickan kan i verkligheten bli något helt annat. Vi röstar i alla fall, eftersom vi sympatiserar med ideologin bakom.  För att vi tror att den valda regeringen kommer att använda ideologin till att besvara framtidens frågor med. När regeringen tappar ideologin, eller byter bort den mot någon annans, så snuvas vi på det förväntade resultatet.

Det är klockrent det som Jardenberg skriver. Det spelar ingen roll med en höger eller vänster-regering. Ingen av dem kommer att sabba Sverige i någon större utsträckning än den andra. Däremot är det en otroligt viktig signal att det finns frågor som som är av synnerligen stor vikt för Sverige och att det nu finns en politisk rörelse, Piratpartiet, som driver de frågorna.

FRA: 15 punkter för integritet. Jaha.

Vågar man hoppas? skriver Sanna Rayman på SvDs ledarblogg med anledning av förändringarna i FRA-lagen (Politikerbloggen listar tilläggen).

Tja. Vad ska man säga. Jo, jag håller med Sanna att tilläggen verkar bra, speciellt domstolsprövningen och att regleringen flyttas från förordningar till lag.

Det blir också lite svårare att komma åt FRA-shoppen, eftersom myndigheter och andra ”kunder” nu måste gå via regeringen eller försvaret. Men kom ihåg att, som sagts tidigare bl.a. av Bildt; Det är inte FRA som står för alla utbyten av FRA-informationen. Det betyder att andra svenska myndigheter har redan tidigare kunnat ”vidaresälja inköpta FRA-varor” efter egna behov, utan FRAs inblandning. Ingenting säger att den principen försvinner. Så FRA-shoppen är inte stängd, men skyltfönstret har blivit lite mindre.

Jaha. Då har vi alltså 15 tillägg som ska skydda personlig integritet. Det är väl bra?

Men den kvardröjande känslan är bara tomhet. Min regering är inte att lita på. Tolgfors har, utan att blinka, stirrat rakt in i kameran och sagt osanningar. Statsministern har helt obegripligen gjort frågan till en kabinettsfråga och drivit regeringen mot stupet. En politisk ledning som för några månader sedan satsade all sin marknadsföring på att övertyga om att FRA-lagen var perfekt, därefter lägger locket på och ignorerar sina egna partimedlemmar, har nu ”lärt sig att lyssna”?

Ändringarna som föreslås nu borde ha funnits med i ursprungsförlaget, utan att vi kärnväljare gjorde uppror. Varför måste vi gå ut på gator och torg i protestaktioner för att ni ska försvara grundläggande ideologiska värden? Vad är det vi har röstat på, egentligen?

Regeringen: Dålig taktik. Igen.

Det bärande elementet i regeringens media-taktik när det gäller att hantera kritik är att inte bemöta den. Jag har haft det på känn ett längre tag, men nu läcker det ut mer och mer från insidan. 

Ignorera frågorna bara, svara ingenting, och om ni verkligen måste svara, så svara något tekniskt. (Fredrik Reinfeldt)

Hur rådgivarna bakom Reinfeldt tänker är inte så svårt att gissa. ”Har man inget bra att säga, är det bäst att vara tyst”. Men problemet är att skutan läcker. Visst, i vissa lägen kan man ignorera ett problem till dess att media tröttnar och därmed klara sig undan, men vara-tyst-taktiken blir bara patetisk när den avslöjas på det här sättet. 

Ju längre Reinfeldt väntar med att desarmera FRA-frågan, desto sämre dager kommer han och regeringen att stå i. För just nu är det chicken-race mellan Fredrik Reinfeldt och Birgitta Ohlsson. Och det är inte Fredrik som har de bästa oddsen.

Hoppets demonstration

I går deltog jag i hoppets demonstration i Stockholm. Det var kallt, men i övrigt hoppfullt. Hoppfullt ur två perspektiv.

Dels band flera borgerliga riksdagsledamöter upp sig så hårt att de rimligtvis inte kan acceptera en kompromiss i FRA-frågan. Jag har hittills varit orolig att det varit strikt populistiska utspel. Att när lagen de-facto är klubbad, så är det enkelt att hålla den ideologiska fanan högt och försvara friheten. Att säga att man kämpar för att göra det bästa möjliga av situationen och stoppa in lite kosmetiska ändringar. 

Men flera ledamöter band nu upp sig så hårt till att tillsätta en parlamentarisk utredning, att det är ingenting annat än ett politiskt självmord att inte fullfölja. Det är för tidigt att ropa hej, många politiska pirutter kan fortfarande utföras, men det ingav i alla fall hopp.

 

Det kändes även hoppfullt ur ett annat perspektiv: att det finns en möjlighet att äkta liberala krafter får fäste i Folkpartiet. Jag känner så, eftersom talarna från fp, främst Cecilia Wikström och Birgitta Ohlsson, imponerade. Jag har tidigare inte värderat Birgitta Ohlsson speciellt högt, men dessa båda verkade tala med ideologins eld. I en regering där allt bara handlar om sosse-politik med en twist, är det förlösande när några ledamöter verkar hamna rätt. 

Det finns kanske en chans nu att personerna med liberal ideologi kan få ökat inflytande och makt i partiet som annars sätter likhetstecken mellan liberalism och förbud, kameraövervakning, disciplinstraff et.c.. Det är en lång väg, men de s.k. krav-liberalerna måste sopas ut ur folkpartiet. Johan Jakobsson må vara petad, men huserar fortfarande i kulisserna. Både i ande och i person. 

Det kommer att ta tid, och kommer troligen att kräva en valförlust och 4 år i opposition.

Hur kan jag tycka att det är hoppfullt? Därför att det är signalen att det i valet 2014 kan finnas ett borgerligt parti att rösta på. För 2010 kommer jag, och många andra kärnväljare, att för första gången någonsin i våra liv att lägga rösten utanför borgerligheten.

 

Andra: Onsdag

Moderaterna: Klåfingrigare än (s)

Di rapporterar i dag om protester mot regeringens förslag att förändra i skattelagstiftningen med benämningen ”förslag om begränsningar i avdragsrätten för ränta med mera på vissa skulder”. 

I korthet:

Skatteverket jagade svenska bolag med internationell verksamhet för att få en del pengar skattade som ränteinkomster i Sverige. Skatteverket förlorade i regeringsrätten. Skatteverket klagar till regeringen, som hörsammar detta och nu tänker speciallagstifta.

Som vanligt är remiss-rundan dåligt hanterad. Kort tid och förlagd över ledigheter. Samma metod man sett flera gånger tidigare, när det gäller att pressa igenom något. Men nu börjar i alla fall remissvaren komma in, och med dem protesterna.

Utöver att man tidigare skaffat sig ett antal ovänner bland småföretagare så få man nu också ett par ”små” svenska bolag som Industrivärden, Volvo,  Atlas Copco, Ericsson, Assa Abloy, SKF, SSAB, Skanska och SCA på halsen. Dessa menar nu att deras finansieringsversamhet allvarligt försvåras. Åtminstone så länge deras bas är Sverige. 

Man ska komma ihåg att det inte handlar om skattefusk. Stora bolag har ett legitimt behov av att med egen internbank finansiera sina verksamheter. Det är också en grundpelare i det svenska skattesystemet att relevanta kostnader får dras av innan man räknar vad som är vinst och beskattningsbart.

Vad vill regeringen förresten göra med de nya skatteintäkterna? Man vill helt enkelt bara transferera dem. Samma pengar ska tillbaka till bolagen, genom att bolagsskatten sänks. En skattsänkning som inte ens bolagen vill ha. Inte på det här sättet i alla fall. 

Det är som ett eko från en annan tid, en annan regering. Att bolagen har en effektiv internationell verksamhet beskrivs ”kosta statskassan miljarder”, kostnadsavdrag som är stomme i vårt system kallas ”kryphål” och som bortblåst är idéerna att effektivisera staten och därigenom kunna sänka skatten. Det tar kanske en stund till innan Anders Borg kallar det transfereringar, men det är just vad det är. Sänkt fastighetsskatt finansieras inom området, sänkt bolagsskatt finansieras med begränsade avdrag för bolagen. Ser ni mönstret?

Det nya arbetarpartiet verkar ha tagit med alldeles för mycket ideologi från det gamla. Men kom då ihåg att en kopia alltid blir sämre än originalet.

Politisk taktik: Toppstyra, förolämpa och skrämma

Metoden för regeringen att hantera besvärande mediala frågor, framförallt FRA-debaclet, blir allt tydligare en tvåkomponents-taktik. Motståndare till lagstiftningen, hur kunniga och pålästa de än är, ska förlöjligas och skrivas ner. Bilden som ska sättas är att motståndet kommer från okunniga och allmänt samhällskritiska individer. De som angriper lagen är inte bara dumma, de vill också Sverige illa. Och den som vill Sverige illa, har per automatik lägre credo. Klassisk amerikansk kampanj-taktik.

Parallellt med det ska de tveksamma övertygas om att regeringen är kompetent och ansvarsfull. Att det finns allvarliga hot som akut hotar din och min livsstil. Och när hotet är etablerat är det lätt att leda över tanken till att den som är bäst skickad att skydda stackars försvarslösa mig mot hotet är den som visat på hotet. Att den enda garantin för att inte apokalypsens fyra hästar ska släppas lösa är att behålla den sittande regeringen.

Även denna del av strategin är som hämtad från amerikanska förhållanden. Normalt kan man inte bara flytta en marknadsföringsstrategi så där över atlanten, men man hoppas kanske att just den här ska passa de svenska trygghets-narkomanerna.

Det senaste exemplet på taktikens användning är från Sten Tolgfors i debatt i SvD. Tolgfors missar nu inte ett tillfälle att koppla vilken oroshärd som helst i världen till FRA-lagen, och att applicera den här taktiken. Tolgfors är nu en levande parafras på Monica Gren. För att travestera SvDs ledarblogg ”Sent tåg = interpellation för Gren (s)”, så är snart vilken händelse som helst i omvärlden ett bra motiv till FRA-lagen. Med FRA-lagen hade antagligen Ara fått sitt ”välförtjänta” guld… 

 

På insidan av regeringspartierna råder samtidigt en kollektiv bunker-mentalitet. Moderaternas klassiska bunker verkar ha tagits upp av övriga partier, som glatt applicerar toppstyrning på sina egna medlemmar. Det är i Stockholm de klokaste hjärnorna finns och det enda problemet man ser i partihögkvarteren är att få de egna medlemmarna att förstå hur bra regeringen är.

Sålunda; Toppstyra, förolämpa och skrämma.

Problemet, kära regering, är att det är era egna sympatisörer ni förolämpar.

Regeringen och FRA:Är allt bara taktik?

Statsministern är då äntligen ute på banan och kommenterar FRA-lagen.

Men inte blev det mycket tydligare. Göteborgs-Postens  ledare kommenterar i marginalen (endast i tryckta tidningen) att

Statsministern uttryckte sig i går i så sibyllinska ordalag att olika rapportörer redan tolkat honom på olika sätt. – Göteborgs-Posten 080808

Anledningen är att statsministerns uttalande är så oklara och oprecisa, att man inte vet om hans vilja att lyssna på något sätt kommer att följas av handling. Tidningen väljer dock att tro att detta är det första lilla steget och parafraserar Westerbergs ”de små stegens tyranni” med ”de små stegens reträtt”. 

Även Mina moderata karameller hoppas att detta är en signal om ändring och att det kommer mer i talet i Waxholm. Jag hoppas att Mary har rätt, men efter att ha läst SvD och Patrick Krasséns analys börjar jag fundera. 

Är det trots allt bara ett taktiskt utspel? Är det fingret-i-luften-politik? Handlar vändningen bara om att regeringens kommunikationsstrateger analyserat att affären håller på att skada regeringen? Det antyds, och jag är benägen att hålla med, att det är ren taktik som gör att Reinfeldt lyfter frågan nu. Det finns fortfarande inte ens en antydan till oro över kontrollstaten, han säger inte ett ord om att staten växer och tar för sig på medborgarens bekostnad. Allt är väl, vi kör på, men visst, vi ska lyssna lite.

Alltså, jag är glad om lagen förändras eller rivs upp, oavsett vilket skäl regeringen säger sig ha till det. Men jag hade önskat att en borgerlig regering, med det frihetsälskande partiet i ledningen, hade argumenterat ideologiskt. Jag vill kunna lita på min regering. Jag vill inte att mitt enda skydd mot kontrollstaten är att en kvällstidning kommer på att mailbomba riksdagen.

Varför känns det som att min egen regering gör allt för att lura mig?

Nervöst läge

Nu är det nervöst lite överallt.

FRAs kampanj-general-direktör Åkesson har skruvat upp tempot. Sten Tolgfors (”Välkommen in i spelet”, som Jeopardy-Härenstam skulle sagt) har uppenbarligen problem med samordningen med sin myndighet och förnekar att spaning skett på svenskar, trots att det är allmänt känt från FRA-dokumentation. Dokument som är så farliga att Åkesson måste JK-anmäla. 

Bloggosfären å andra sidan formligen exploderar. Teorier,  upprop och överdrifter sprids med ljusets hastighet på det för bloggosfären lite typiska konspiratoriska sätt. Storys som hade kunnat fylla kvällspressens förstasidor i tre dagar avverkas på några timmar. Extrem polarisering, där Marcus Svensson (smp)  kan få representera gammelmedial inskränkthet och blogge gör omvärlden uppmärksam på det snara fängslandet av svenska regimkritiska bloggare.

 

Några tankar om detta;

Åkesson måste naturligtvis anmäla att hemliga dokument läcker ut från FRA. Om han inte gör det, har han visat att myndigheten inte tar allvarligt på läckor. Och gjort sig skyldig till tjäntefel.

Anmälan är troligen inte i första hand riktad mot publiceringen, utan mot själva läckan. FRA har förlorat hemligt material, och måste försöka täta. Sedan kan det säkert leda till förhör med HAX, bl.a. eftersom han som mottagare vet som är läckan. Det är lite tidigt att dra paralleller till IB, även om det närmar sig med stormsteg.

Regeringen och försvarsministern har uppenbarligen inte kontroll på sin myndighet. Antingen ljuger Tolgfors i SvD eller så vet han inte vad FRA gör. Kanske ett mellanting; Han vet vad som hänt förr i världen, men litar blint på att den nya lagen rättar alla fel.

Jag tror verkligen att regeringen har ambitionen att skydda integriteten, men är samtidigt så insnöade på hur det liggande förslaget ska kunna baxas igenom riksdagen, att man har låst sig och tappat all kreativitet.

Nu är det nervöst läge, och det är viktigare än någonsin att den politiska ledningen nu faktiskt gör något. Inte kampanjer där FRA ”förklarar” sig. Inte fler debattartiklar där exakt samma argument upprepas. Handlingskraft och ledarskap, Fredrik Reinfeldt!

Det hjälper inte att hålla stadigt i ratten om man kört in på en återvändsgata.

Civilkuragelagen – Lag byggd på moral?

Flera andra har pekat ut en del praktiska problem. Jag delar i stort DNs analys; En bra idé som blir en dålig lag. I övrig finns en del överdrifter åt båda hållen.

De flesta debattörer utgår från praktiska problem. ”Ska man ange sambon som kör bil utan bälte?” Men är inte det största problemet att man inför moral som lag?

Svenska lagar är ofta väldefinierade och tydliga. Man kan som lekman läsa en lag och i huvudsak förstå både vad som är tillåtet / förbjudet och konsekvensen av ett brott. En svensk lag är ofta konstruerad med ett avsnitt om vem/vad/när lagen gäller, ett avsnitt om lagens regler och typfall och ett avsnitt om effekter av brott mot lagen.

Om jag säger upp en person för att jag inte gillar att han är långhårig och lyssnar på hårdrock, är det ett brott mot Lagen om anställningsskydd (LAS) §7. Den långhårige kommer att hävda ett ogiltigförklarande med hjälp av LAS §34, och jag kommer att få betala skadestånd enligt LAS §38. I slutändan kan jag med hjälp av LAS §39 köpa mig fri från anställningen. (§39 är så detaljerad att jag redan från dag 1 kan räkna ut kostnaden för mitt lagbrott.)

Jag kan överblicka regler och konsekvenser.

 

Lag byggd på moral öppnar för godtycke, populism och häxprocesser. De flesta blir nog så moralistiska när någon annan begått ett misstag. ”Visst är det synd om honom att han får leva i rullstol, men den djävla idioten körde för fort så det är inte mer än rätt”.

Vi bedömer alltid att vi själva är bättre än snittet, lite klokare, gör saker lite mer rätt än andra. Vi har normalt ingen inre konflikt över att upprepa floskler om att ”farten dödar” och själva köra 140. Fartkameror, vägbulor, 30-skyltar behövs för att andra kör för fort. När vi själva kör för fort är det motiverat och OK.

Vad som är ett moraliskt korrekt beteende tenderar att förändras. Dels över tiden, dels under grupptryck. Homosexualitet har på några årtionden gått från djupt omoraliskt till accepterat. Att anlita svart arbetskraft är omoraliskt om du blir påkommen och omskriven (och sitter i regeringen), medan det är OK så länge medelsvensson får hjälp med en krånglande dator.

Om lagar bygger på moral går det inte att överblicka varken tillämpningen av lagen eller konsekvensen av att bryta mot den. Med moraliska lagar kan man inte utläsa de direkta reglerna av lagtexten, utan man måste börja med att göra tolkningar. Man måste resonera i termer ”hur kommer mitt handlande att se ut i en allmän debatt, under grupptryck, kanske i ljuset av en framtida oförutsägbar händelse”.

Ännu värre; Överallt skapas det nu ”bevismaterial” över hur vi handlar. Vi filmas när vi rör oss i stadskärnan, vi registreras när vi surfar, ringer, sms:ar. Vi är på väg mot ett samhälle där varje persons beteende kartläggs och analyseras. När vi ska dömas efter moral, kommer ”bevismaterial” över vårt beteende att bli avgörande. Med en katalog över dina vanor kan det göras troligt att du tänkte på ett visst sätt i en viss situation. Ett moraliskt brott sker i tanken, inte i handlingen. Det kan sluta i rena häxprocesser.

 

Tillbaka till den långhårige hårdrockaren. Efter uppsägningen går det inte så bra för honom. Han börjar kröka, flickvännen lämnar honom och till sist hamnar han i en depression och tar livet av sig.

En övervakningskamera har fångat mig med ett diaboliskt leende. När kvällstidningarna publicerar den bilden tillsammans med en undersökning som visar att jag har varit aktiv på forumet ”Död åt hårdrocken.nu” exploderar debatten i indignation. Jag döms till livstids fängelse. Ja, i alla fall om LAS var en moraliskt byggd lag.

Osannolikt? Absolut! Men om lagstiftningen är byggd på moral, måste man ta hänsyn till även de mest osannolika händelseförlopp, eftersom det inte finns någon fixerad regel att följa.

Lagar byggda på moral finns i andra länder, t.ex. Saudiarabien. Skulle man säga sharia-lag, skulle det bli folkstorm. Hur kan Kristdemokraterna få lägga ett förslag om moralisk lagstiftning i Sverige utan att hela havet stormar? 

Bry sig om andra? Javisst! Lagstifta om moral? Alridg.

Ska myndigheter opinionsbilda?

Man ska kanske inte påstå att det är tryck i frågan, men: I Svd har viss debatt funnits. Enligt min humla betvivlar lämpligheten i FRAs mediautspel. Svt berör också frågan som hastigast igår och piratpartiet får en chans att utveckla.

Som ofta lyfts det ekonomiska argumentet fram.

De har inte mandat, att för skattebetalarnas pengar, försöka övertyga allmänheten att deras uppdrag behövs. (Rick Falkvinge, ur Rapport)

Jag skulle vilja att ideologiska argument syntes oftare. En diskussion kring rollfördelningen. Kring syftet och meningen med myndigheter och ämbetsmän. För en sådan argumentation är egentligen starkare än att bara ifrågasätta användandet av skattepengar. Det ekonomiska argumentet håller bara om myndigheten i strid med sina direktiv sysslar med opinionsbildning. Men ofta lämnar politikerna i uppdrag till myndigheten att även opinionsbilda och då skulle det vara tjänstefel att inte göra det.

Men varför är det ett problem med myndigheter som opinionsbildar? Inte ens journalister (vars uppdrag är att granska statsmakten) verkar ifrågasätta:

Men FRA vet ju bäst själva vad de gör och vad de behöver, är det inte bra att de informerar om det? (Okänd journalist, Svt)

Om en myndighet ska opinionsbilda måste den vara politiskt medveten.

Vårt system bygger på att stat och förvaltning är separerade. Rollerna är olika, vilkoren är olika. Tjänstemännen tillsätts efter ”förtjänst och skicklighet” och åtnjuter normala anställningsvilkor. Politiker tillsätts i allmänna val, förhoppningsvis utifrån värderingar och ideologi, och saknar anställningstrygghet i traditionell mening.

Det finns en balanserad triangel mellan medborgare, tjänsteman och politiker. Tjänstemannen har kompetensen men inte åsikten. Politikerna har åsikterna men inte kompetensen. Politikern har beslutsmakten, men bara om hennes åsikter stämmer med medborgarens värderingar. Medborgaren har inte beslutsmakten, men makten att godtyckligt sparka politikern om handhavandet av beslutsmakten inte stämmer med värderingarna.

De tre balanserar varandra genom ömsesidigt behov.

Därför är det ett hot mot demokratin när den ena tar den andres roll. Speciellt farligt är det om tjänstemannen blir politisk, eftersom det berövar medborgaren rätten till utvärdering av åsikter och beslut. Med politiskt medvetna tjänstemän och myndigheter kommer de allmänna valen i förlängningen att bli meningslösa. Det spelar ingen roll vilka ideologier som tilltalar väljarna om beslutsmakten är förflyttad till politiserade tjänstemän som inte kan avsättas.

Om en myndighet ska opinionsbilda måste den vara politiskt medveten. En politiskt medveten organisation skaffar sig åsikter om lösningarna. När utförandemakten och åsikterna finns på samma ställe, förlorar medborgaren sin makt.

Politiskt medvetna myndigheter dödar demokratin. Att försvarsminister Tolgfors lämnar Ingvar Åkesson ensam är alltså mer än bara uselt politiskt ledarskap.