Tag Archives: SvD

2+2 procent

SvD har under senaste tiden pratat en del om hur KD skulle kunna omprofilera sig och gå fritt från 4%-spärren. Idén är att fylla upp i det tomrum som moderaterna lämnat efter sig, i färden mot de nya moderaterna (dvs en position som motsvarar de gamla socialdemokraterna).

I det är i det perspektivet man ska se idén. Moderata opinoionsbildare är naturligtvis bekymrade över att det finns en väljargrupp som numera är mer eller mindre partilösa. En hel del av dessa dyker naturligtvis upp i FPs valframgång, medan en del av dem slår över och blir borgerliga soffliggare eller byter sida. Moderaterna, till skillnad från Folkpartiet, inser att alla borgerliga partier måste ha framgångar för att en borgerlig regering ska kunna sitta kvar.

Idag är SvD ledsen för att Hägglund är tillbaka i regleringsmissbruket. Och då inser jag att man inte riktigt förstått hur partiet fungerar. Sanna Rayman och PJ Anders Linder har egentligen bara önsketänkt, när man hoppats på KD som nya moderaterna 2.

Hägglund har en relativt trogen väljarbas på cirka 2%. Därutöver har han en grupp lättrörliga väljare som varierar mellan 2 och 8 %. Det är denna utfyllnad som gör att partiet klarar 4%-spärren, och bestämmer hur stort partiet blir i just detta val. 

Den här gruppen är rörlig och omsätts helt och hållet mellan valen. Det är alltså inte samma människor från val till val som fyller ut.

Den trogna gruppen om 2% är de strikt religösa, medan den rörliga gruppen är människor som när samma förhoppningar som ledarskribenterna på SvD; att KD är ett värdebaserat konservativt parti.

Hägglunds problem är att den trogna gruppen om 2% är i stark majoritet i partiets organisation. Ombud, riksdagsgruppen, kanslipersonal; Alla är de rekryterade på kyrkliga meriter. 

Hägglund måste flörta med allmänheten för att få in nya lättrörliga väljare och klara hem valresultatet, men tillåts inte att egentligen genomföra något av det. Det är just detta som skapar den dubbelmoral partiet har och det som gör att de allmänborgerliga väljare som lockas in som nya väljare, försvinner till nästa val. 

Men så länge partiet klarar sig över 4% är allt väl. Så länge som borgerglia ledarskribenter hoppas och säljer drömmen om ett icke-konfessionellt parti på högerkanten, så länge kan de religösa fortsätta att styra partiets politik.

Utspelet om alkoholskatten är bara en signal om att det som sades i almedalstalet inte har någon egentlig bäring. Det är en signal till de trogna 2% att ”det är fortsatt era frågor som gäller”. Allt annat är snömos för att få pressuppmärksamhet  och locka in 2% nya väljare, för att klara den klassiska 2+2.

Annonser

Moralismen regerar

Göran Skytte presenterar en utsökt stilstude i moralistisk logik i sin kolumn i Svenska Dagbladet idag. Han propagerar för ökad övervakning och ökad registrering av integritetskränkande uppgifter och gör sig till sant moralistisk tolk för mörka krafter när han konstaterar att blodprovstester vid samtliga anställningsintervjuer är  ”Självklart och okontroversiellt, kan tyckas”.

Skytte blir däremot förvånad att tvångsmedel inte får tillgripas utan statuter, när en journalist i SvT påpekar att det idag inte får göras drogtester på anställda på rent godtycke. 

Som parentes kan också nämnas att Skytte är bekymrad för att ”folk sitter framför datorn och onanerar”, vilket underförstått är ett svårt moralistiskt brott, en sorts folksjukdom som behöver bekämpas. Vilket århundrade är den mannen ifrån?

Jag får ont i magen av att denna person har så stort inflytande i samhället, dels som kolumnist i SvD, dels som kändis-supporter till Kristdemokraterna.

Med moralismens perverterade syn på hur saker förhåller sig till varandra, komer han till slutsatsen att

Och som morfar till tre flickebarn är jag naturligtvis helt för att arbetsgivarna skall kunna kolla dem som skall arbeta med de små änglarna.

Lagom till anställningsintervjun ska alltså inte bara CV, referenser och vidimerade betyg lämnas, utan även utdrag ur brottsregistret och blod- och vävnadsprover. Allt naturligtvis ”frivlligt” fram till dess att Skytte och hans gäng får igenom att alla arbetsgivare kan samköra uppgifter med PKU-registret (och FRA och …och …<fyll i godtyckligt databasnamn som skapats i ”Bodström-Ask-samhället”>)

Med hjälp av detta kan nu arbetsgivaren sortera bort alla som av godtyckliga skäl bedöms som olämpliga att arbeta. Detta är Skytte alltså ”helt för”. 

Så när vi nu som arbetsgivare har tillgång till allas brottsregister, varför då bara undanta brottstyper som för dagen är moraliskt förkastliga? Visar inte mäniskor med fortkörningsböter prov på dåligt omdöme? Dagis-fröknar tar väl ut barnen i trafiken ibland och har de ingen respekt för hastighetsgränser så har de säkert ett skadligt inflytande på barnen.

När vi nu får tillgång till vävnadsprover, så har vi också tillgång till statistik över hur troligt det är att en person i framtiden ska få vissa sjukdomar. Inte kan vi väl i kommunen anställa personer som riskerar bli sjuka eller dö före 65? Det skulle kunna bli jättedyrt för oss i sjuklön? Bort med dem. Förresten, varför tar vi inte bort alla med kroniska sjukdomar? Alla med muskelmassa under normen? 

Skytte är ”helt för” att skapa ett utsorteringssamhälle, baserat på rent godtycke. För godtycke är moralismens lag. 

Nå, låt oss anta att ett av Skyttes barnbarn (en av de s.k. änglarna)  själv vid något tillfälle i livet funderar på att jobba. Är Skytte då av åsikten att hon ska testas och registreras? Nja, det framgår inte av texten uttryckligen, men av benämningen ”änglarna” kan man nog sluta sig till att Skytte, som den über-mensch han är, kan avgöra vem som måste drogtestas, DNA-kontrolleras och övervakas. (Vilka individer som är potentiella  onanister, och därmed farliga för samhället, kan säkert Skytte också avgöra.)

Att det skulle vara någon av änglarna som behöver testas är mindre troligt. Det är alltid någon annan som ska utsättas för integritetskränkningen, eftersom det är någon annan som utgör hotet, som förtjänar det. Sådan är moralismen. Har du inget att dölja har du inget att frukta. Sådan är moralismen. Och människorna som lyder under den har alltid uppfattningen att de själva är de som bäst kan bedöma och döma andra.

 

Sedan tidigare undviker jag DN, både för tidningens ålderdomliga inställning till nya medier och för tidningens svaga skara av opinionsskribenter (Lisa Bjurwald, tex).

Snälla SvD, rensa bland era kolunister, innan ni går samma öde till mötes!

Sveriges journalister, hur sköter ni uppdraget?

Jag har ett tag fascinerats av hur pass enkelt förespråkarna av FRA-lagen kommer runt sakproblemet. Hur man slipper kommentera det som är den faktiska kritiken, t.ex. att FRA får tillgång till all data i sina ”samverkanspunkter”. Åkesson, Tolgfors m.fl. tillåts upprepa gång på gång att någon ”massavlyssning inte sker”.

SvDs ledarblogg är som vanligt ganska pigga och uppmärksammar det under rubriken ”Rondelldebatt”. Man konstaterar helt kallt att lagtexten i enkla ord beskriver att all gränsöverskridande trafik ska överföras till samverkanspunkterna, samtidigt som Åkesson svarar nej på en direkt fråga om just det. 

Men varför ställer inte en enda journalist tydliga frågor till Ingvar Åkesson om det här, när han nu faktiskt gör sig tillgänglig för intervjuer? 

Hur har man skött sitt journalistiska uppdrag om man går till tryck med en artikel som en lekman kan konstatera är lögn?

Tryckta mediers trovärdighet naggas nu i kanten. Det kan betyda att unga människor blir mer misstänksamma mot tryckta artiklar även i ämnen där man inte behärskar ämnet. Det är ingen bra utveckling. Jag vet att det är otänkbart för många journalister att kräftgången i pressen skulle ha något att göra med journalistiken. Men just nu ligger inte tryckt media i toppen på trovärdighetsskalan. Det borde ni prata om på redaktionerna. Livligt.

Hatten av för Sanna

Sanna Rayman skriver i dag en riktigt ”bloggig” text på svenskans ledarblogg. Det glädjer mig. Dels är innehållet bra, dels verkar hon ha hittat formen. 

Varför kallar jag det bloggigt och varför blir jag glad av det?

Texten har en lagom rytm, där ett par dagars händelser beskrivs och analyseras. Texten är genomtänkt, men inte överarbetad. Där är ett bra tilltal. resonerande, nästan samtalston, milsvitt från den vanliga fördumningen en del journalister tror är obligatorisk för att skriva enkelt.

Ämnet är aktuellt, åsikterna bubblar överallt på nättet, och Sanna har plockat upp intryck från ett antal källor som hon refererar till med länkar (dock inte till mig…). Hon leder läsaren genom en tankegång med lite lagom bitskhet och ironi och avslutar med bra knorr. Typiskt bra blogg-inlägg som är läsvärt även för den som bara har ett måttligt intresse av ämnet.

Det som glädjer mig är att det visar att tidningsredaktioner både vill och har förmåga att ta plats på nätet. Att det kommer journalister som inte tror att nätet bara är en annan kanal för publicering av det som ska tryckas till natten, utan faktiskt är ett helt annat media med andra krav och möjligheter.